En tysk-brittisk kompositör och pianist. Jag kom först i kontakt med Richter i TV-serien “The Leftovers” (en helt otrolig serie). Där hans musik fick tonsätta den dystopiska känslan genom hela serien.
Salongsberusad går vi till konserthuset. Rummet är minimalistiskt och fint rent scenografiskt. Totalt 6 personer, inklusive richter, i svarta kläder och svagt upplysta. Spelningen består av 2 akter: “In A Landscape” och i andra akten “The Blue Notebooks”. Han förklarar även att det nya albumet ska förmedla gemenskap i den alltmer polariserade och svår tid vi lever i. Allt jag sitter och tänker är att kan inte musik bara få vara vacker och fin utan att behöva berätta ett specifikt narrativ.
Konserten börjar och musiken är lågmäld, stämningsfull och vacker. De spelar i total synkroni och blandar mellan inspelade klipp och vemodiga stråkar. Musikerna är så skickliga och samspelta. 45 minuter är över på ett kick trots vi befunnit oss i samma ljudlandskap i stort sett hela tiden(klassiska spelningar kan bli lite långtråkiga vanligtvis). Ett snabbt glas bubbel och sedan är det dags för rond 2. Rond 2 är mer av ett publikfrieri. Pianot hamnar mer i fokus och Max fullkomligt flyger över tangenterna. Man känner igen Richter på hans otroliga variationer som så tydligt beskriver känslan i “The Leftovers”. Det är mer även mer bombastiskt, vilket jag som Wagner fantast inte har något emot. Konserten avslutas storslaget med “On The Nature of Daylight”.
Lämna ett svar