John Maus en stjärna på synt-pop himmeln. Han har högst tvivelaktiga politiska åsikter och verkar någonstans gjort en ideologisk tankevurpa, men vi lämnar det därhän just nu. Musikmässigt så har han istället gjort mycket rätt och alla hans 3 album håller hög klass. Albumet “We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves” är magi från början till slut. Min inkörsport till Maus var musikvideon till  “Cop Killer”. Med skakig bild springer vita ninjor runt i skogen med svärd och kastar rökbomber, total samklang.

9.15: scenen är tom men det blåa ljuset möter den lätta röken och det är dags. Spelningen är ett konststycke i sig. Iklädd en blå norm-core-skjorta och jeans dundrar han in på scen med en djurisk energi. Han springer runt på scen, slår sig hårt för bröstet och vrålar. Jag tänker att han vrålar för få ur sig alla känslor, och att han inte kan behärska den kraft som finns i musiken och den dunkande basen. Det är en torsdagskväll och publiken har inte ens 30% av Maus energi trots att han står helt själv på scen och vi i ett folkhav, men så befinner vi ju oss i svårt Sthlm där folk sällan ger sig hän helt. Men Maus verkar inte bryr sig det nämnvärt huruvida publiken är med på hans tåg eller inte för han bara dundrar fram. Det gör inget att det är mestadels playback och att texten ibland ersätt med vrål, allt är som det ska. “Keep Pushing On” drar ner tempot kanske 10% vilket blir vackert, men lika snabbt drar “Maniac” upp tempot igen och man flyger åter fram. Svetten rinner överallt över den blåa skjortan men kraften är outömlig. Han är som en amfetamin-klocka, han svänger kroppen fram och tillbaka i ren mani. Han hinner knappt gå av scen innan springer upp och avslutar med ”Believer” som även blir det bästa numret. Jag går därifrån med ett leende och John Maus har gått på repeat i lurarna sedan dess.