Pulserande, skört och mörkt
-
Chow Mei
/K -
Nostalgia Ultra 4ever
Det ryktas att Frank Ocean har släppt ny musik under psueudonymet ”The Most Wanted”. Tyvärr verkar innehållet från den användaren ha försvunnit från de flesta streamingkanaler, åtminstone vad jag kan hitta. Det enda jag har lyckats hitta är den här videon på youtube som tyvärr låter som att man lekt med ai och genererat fram musik i Frank Oceans stil.
MEN – det tog mig tillbaka till en annan tid. En tid då Frank fortfarande var en del av Wolfgang och precis hade börjat göra sig ett namn. Han hade släppt Nostalgia Ultra, kanske även Novacane, och jag bara ville veta mer om vem han var. Internet gav mig ett mixtape under namnet The Lonny Breaux Collection. Det innehöll 64 spår – vilket var en samling av demos och referensspår som han skrivit till andra artister – som fick gå på repeat sommaren 2011.
Det var någonting med att få skisser och osläppta låtar som så tydligt använde olika samplingar, ibland hela melodispår av andra artister och känna att man fick se en annan sida av honom. En nyfikenhet och beundran som växte fram för att han så tydligt hade ett musikintresse? Jag vet inte.
Tyvärr får jag inte hojta om ny Frank musik idag, men vill varmt rekommendera att på valfritt sätt söka upp Nostalgia Ultra och The Lonny Breaux Collection.
Här är några av mina favoriter:
Bisou / Pauli
-
Sign Libra – There Must Be An Angel
Fin cover
/K -
Daniela Rathana – Fållan 6/12
Det var tårar i ögon från start. Hon börjar med sin debutlåt ”Nu till livet” som släpptes i samband med att hon deltog i SVT:s program ”Helt lyriskt” 2019. Programmet gick ut på att artister skapade musik baserade på klassisk eller modern svensk poesi. Texten i ”Nu till livet” är hämtad från en dikt av Karin Boye. Jag tror jag kollade på det programmet 300 gånger innan hon faktiskt släppte låten. Det känns som en debut som jag aldrig kommer att glömma.
Det var någonting fint med att hon började med den. Att jag fick vara där och höra henne sjunga den live. Kände direkt en samhörighet.
Daniela lyser på scen. Hon har en närvaro som få har tycker jag. Hennes röst är så kraftfull samtidigt som den är klar. Hon och bandet körde så fina arr och övergångar för var-o-enda låt. De fick hela publiken att lyfta på fot.
Inte för att bli personlig men igår insåg jag att Daniela debuterade i samma veva som jag blev vuxen singel. De här fyra låtarna har fått vara soundtrack i olika stadier av mitt femme fataleri. Igår stod jag där med Kalle och behövde inte vara kaxig längre.
En av de sista låtarna var ”Full av mig själv” och det var underbart att få vråla refrängen med samtliga. Tack Daniela, du är en fucking king!
/Pauli
-
Otha – Effin
Nytt från Otha
En låt från lite tidigare iår
/K
-
Pat’s Soundhouse, Take Care, HYUKOH, Merely
Instrumentalt i dec
(P.S Merely har släppt ett helt album) /K -
november in review
Vi fick så många otroliga släpp den här månaden, allt från singlar av Oklou till album av 070 Shake.
Månadens album och låt: Måste ge den till Becky and the Birds med sitt album Only music makes me cry now. Helheten i det här släppet är skört och varmt och gick racka vägen in i mitt hjärta från första lyssning.
Ett sista instick: L1NA släppte sitt efterlängtade album för en vecka sen och titelspåret har gått loss i mina öron. Jag älskar hennes ton och uttryck.
Upptäckte henne 2020 med den här goda: Bisou / Pauli
-
John Glacier – Found
Ny singel, ryckig och med tung bas.
/K -
Max Richter – Konserthuset – 23/11
En tysk-brittisk kompositör och pianist. Jag kom först i kontakt med Richter i TV-serien “The Leftovers” (en helt otrolig serie). Där hans musik fick tonsätta den dystopiska känslan genom hela serien.
Salongsberusad går vi till konserthuset. Rummet är minimalistiskt och fint rent scenografiskt. Totalt 6 personer, inklusive richter, i svarta kläder och svagt upplysta. Spelningen består av 2 akter: “In A Landscape” och i andra akten “The Blue Notebooks”. Han förklarar även att det nya albumet ska förmedla gemenskap i den alltmer polariserade och svår tid vi lever i. Allt jag sitter och tänker är att kan inte musik bara få vara vacker och fin utan att behöva berätta ett specifikt narrativ.
Konserten börjar och musiken är lågmäld, stämningsfull och vacker. De spelar i total synkroni och blandar mellan inspelade klipp och vemodiga stråkar. Musikerna är så skickliga och samspelta. 45 minuter är över på ett kick trots vi befunnit oss i samma ljudlandskap i stort sett hela tiden(klassiska spelningar kan bli lite långtråkiga vanligtvis). Ett snabbt glas bubbel och sedan är det dags för rond 2. Rond 2 är mer av ett publikfrieri. Pianot hamnar mer i fokus och Max fullkomligt flyger över tangenterna. Man känner igen Richter på hans otroliga variationer som så tydligt beskriver känslan i “The Leftovers”. Det är mer även mer bombastiskt, vilket jag som Wagner fantast inte har något emot. Konserten avslutas storslaget med “On The Nature of Daylight”.
Vivladis hit /K -
Julia-Sophie – telephone