Fredag, och återigen en artist med bara en låt.

Stirling March – Under Cover Lover
/K TBT – The durutti Column
/K
Sofie Royer
Den nya popdrottningen har släppt en ny singel, nytt album kommer 15 nov!
/K
John Maus – Slaktkyrkan 3/10
John Maus en stjärna på synt-pop himmeln. Han har högst tvivelaktiga politiska åsikter och verkar någonstans gjort en ideologisk tankevurpa, men vi lämnar det därhän just nu. Musikmässigt så har han istället gjort mycket rätt och alla hans 3 album håller hög klass. Albumet “We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves” är magi från början till slut. Min inkörsport till Maus var musikvideon till “Cop Killer”. Med skakig bild springer vita ninjor runt i skogen med svärd och kastar rökbomber, total samklang.
9.15: scenen är tom men det blåa ljuset möter den lätta röken och det är dags. Spelningen är ett konststycke i sig. Iklädd en blå norm-core-skjorta och jeans dundrar han in på scen med en djurisk energi. Han springer runt på scen, slår sig hårt för bröstet och vrålar. Jag tänker att han vrålar för få ur sig alla känslor, och att han inte kan behärska den kraft som finns i musiken och den dunkande basen. Det är en torsdagskväll och publiken har inte ens 30% av Maus energi trots att han står helt själv på scen och vi i ett folkhav, men så befinner vi ju oss i svårt Sthlm där folk sällan ger sig hän helt. Men Maus verkar inte bryr sig det nämnvärt huruvida publiken är med på hans tåg eller inte för han bara dundrar fram. Det gör inget att det är mestadels playback och att texten ibland ersätt med vrål, allt är som det ska. “Keep Pushing On” drar ner tempot kanske 10% vilket blir vackert, men lika snabbt drar “Maniac” upp tempot igen och man flyger åter fram. Svetten rinner överallt över den blåa skjortan men kraften är outömlig. Han är som en amfetamin-klocka, han svänger kroppen fram och tillbaka i ren mani. Han hinner knappt gå av scen innan springer upp och avslutar med ”Believer” som även blir det bästa numret. Jag går därifrån med ett leende och John Maus har gått på repeat i lurarna sedan dess.
/K Eterisk söndag
Fortsätter på söndagstemat, idag svävar vi iväg med bland annats Wets senaste singel:
En gammal favorit från Kacy Hill:
Avslutar med ännu en drömsk låt, denna gång av Junior Mesa, som är full av melankoli och sårbarhet:
Bisou /Paul Presenterar: Gia Margaret
Perfekt för att tonsätta en sömnig söndag, låtarna kommer från hennes självbetitlade album från 2020.
”Common speech expresses this all the time; ”life is a drag”!
”I feel I am just dragging myself around.”
”My body is a burden to me.”
To whom? To whom, that’s the question. You see?
And when there is nobody left for whom the body can be a burden, the body isn’t a burden
But so long as you fight it, it is”/K
Mk.gee
I DN proklamerar Saga Cavallin att ”I år ska det vara vita smala män i den trendöverkänsliga populärkulturen”. Mk.gee kom tidigare i år ut med albumet ”Two Star & The Dream Police” och fyller i alla kriterier enligt artikeln för att vara trendig. Kommer världen översvämmas av den här typen av artister? Jag hoppas verkligen inte det, men Mk.gee visar ändå på fina melodier.
/K Hey QT
Ett postumt album med SOPHIE släpptes förra veckan. Tyvärr är det som med många postuma album, att det tyvärr känns halvfärdigt. Trots många välkända namn så faller det ganska platt. Låten med Hannah Diamond är dock värd att lyssna på, mjuk-PC-musik. Istället vill jag ta tipsa om en gammal låt där SOPHIE och A. G. Cook går samman under namnet QT och gör hittig PC-music:
/K Okay Kaya
Okay Kaya har aldrig tidigare riktigt fångat mig helt, men jag tycker att nya singeln med Baba Stiltz (I Believe In Love) och likaså singeln (Check Your Face) från nya albumet är fin indie-pop.
Okay Kaya spelar på Debaser i Sthlm den 10/10 missa inte det! /K