Dekadans-favoriten Oklou har släppt ännu en singel. Vi har Casey MQ i produktionen vilket verkar vara återkommande för de senaste singlarna. Jag peppar så mycket för det kommande albumeth.
Ibland prickar algoritmen på Spotify rätt och spelade den här på radio. Casey MQ tolkar Oklous låt ”girl on my throne”.
Yung Lean, Makthaverskan och CocoRosie är tre band som slår alla andra. Så varje gång CocoRosie släpper nytt blir jag lycklig. Nya singeln kanske inte är otrolig men den är bra och man får bara anta att ett nytt album kan vara på gång, underbart!
Oklou har också släppt ny singel i dagarna och hon levererar fortsatt väldigt hög kvalité på allt hon släpper. Med PC Music vibe och hennes sköra röst blir det återigen väldigt bra.
Hope Tala har släppt ännu ett spår som teaser inför hennes kommande (första) album ”Hope Handwritten” och det går rackt in i hjärt. Längtar loss.
Hope Tala är en stående favorit. Hon känns genuin och ger en närvaro som är både självsäker och sårbar. Jag upptäckte henne 2020 med ”All My Girls Like Fight”. Sommaren gick varm med ”I Cant Even Cry” och nu har hon släppt ”Jumping the Gun”.
För mig är PC Music som en egen genre men såklart även ett skivbolag som startades av A.G Cook. Pop med studsig snabbt drivande ljudbild med högt pitchade vocals. För 20 år sedan hade jag nog kallat det för MSN-pop. Men på något sätt nutidens svar på eurotechno och en form av hyper-pop. Tänker ni ska få en expose över musiken här under:
(hela albumet ”Reflections” är värt att lyssna på)
Bombastisk pop med Fashion Club som släppt singlar tillsammans med Perfume Genius och Julie Byrne. Känns kanske inte som det trendigaste soundet men jag vill höra mer.
Tjejja att hålla koll på, om än att jag kan tycka att hennes diskografi hitintills har varit lite väl lekfull, för att inte säga spretig, men jag älskade det här senaste släppet:
När lekfullheten prickat rätt tidigare:
Saya Gray släpper sitt debutalbum i februari 2025.
Okay Kaya går upp på scen och börjar med en klar ren ton sjunga Daniel Johnstons “Devil Town” acapella. Hennes röst känns som en klapp på kinden. Det var ett perfekt intro till Okay Kayas spelning på Debaser Strand. Okay Kaya är så mycket samtid för mig. Hennes musik kombinerar element av indie-pop, RNB och elektroniska influenser. Produktionen är experimentell och ljudbilden är subtil och avskalad med en intim, lågmäld ton som väcker intresset.
Okay Kaya är någorlunda outforskad för både mig och Kalle. Vi skojar om att vi inte får köpa merch för att vi inte kan nämna fem låtar. Debaser Strand är en mysig plats för ett första möte. På scen är det Okay Kaya och hennes turnekollega Group O som backar med sång, gitarr och rattning av backtracks. Kaya är självsäker och känslan i rummet är lekfull och avslappnad.
Låt för låt lärde vi känna Okay Kaya mer. Jag blev förvånad över hur -neo-soulig hennes musik var i helhet. Många sex åttor och så, vibeig baktakt. Hoppades på att Baba skulle dyka upp och spela nya singeln “I Believe in Love” med Kaya, vilket inte hände, men hon avslutade med ”Mother Natures Bitch” vilket satte en snäll publik till liv och dans. Jag lämnar spelningen med nya favorit-kaya-låtar och kan officiellt nämna fem av dom.